Onsdag 17/7
Kust, kust, denna vackra kust. Ibland känns det som att man håller på att tröttna, men så kommer man runt ett krön och så… aaaahhhh… Kodak moment. Längs små vägar som ibland mer liknar en berg- och dalbana än något annat tuffar vi på, vidare längs Higway 1 i riktning mot Mendocino och Fort Bragg (där vi bor två nätter).
På vägen gör vi ett litet stopp i det som finns kvar av Ryssarnas utforskande av Kalifornien, Fort Ross. Det är ett gammalt träfort som helt enkelt var den södra utposten i Tsar-Rysslands koloniala aspirationer. Fort Ross uppfördes 1812 och försörjde de bosättningar som Ryssland hade längs med stillahavskusten och Alaska med vete och andra förnödenheter. Det bedrevs också en hel del handel med både ursprungsbefolkningen, inflyttade européer och mexikaner. Det gick dock inte så bra för ryssarna utan fortet såldes 1842. Värt att veta att här uppfördes den första väderkvarnen i Nordamerika.
Mendocino är en kustpärla, som efter en törnrosasömn under 30- och 40-talet efter att sågverken lades ner, återupptäcktes av konstnärer och bohemer. Det finns inga kedje-affärer och allt är väldigt pittoreskt och nästan lite tillrättalagt. Men också mycket vackert. Grannorten, Fort Bragg, tidigare känd som Mendocinos fula styvsyster, har en helt annan karaktär. En arbetarstad som levde på sitt sågverk fram till början av tvåtusentalet och vars största ”talk-of-the-town” är vad man ska göra med just det gamla sågverket. Guideboken tipsar om att blunda när man åker genom det södra delarna av staden och inte öppna ögonen förrän man kommer till de centrala delarna, som omvandlats och är riktigt fina. Fort Bragg rör sig från den fula styvsystern till ett mer opretentiöst syskon till Mendocino. Denna onsdag bjuder Fort Bragg på Farmers market och vi laddar upp med färska grönsaker och getost till morgondagens picknick.
Oväntat stöter vi på den kanske bästa pizzan vi någonsin ätit på en pytteliten trång sliten pub i Fort Bragg, Piaci Pub & Pizzeria. Helt otroligt gott faktiskt. Lokalbefolkning, trängsel, och mängder av ölsorter från lokala mikrobryggerier.
När vi satt där kom ett infall att gå på den pågående musikfestivalen i Mendocino vi läst om tidigare på dagen. Kvällens akt, Poco, är ett gammalt countryrockband som hållit på sedan 1968. Vi läste att gitarristen och sångaren (och ende orginalmedlemmen) valts in i ”steel guitar hall of fame” och ”uppfann” countryrocken och då var det givet. Medelåldern var hög både på bandet och publiken, musiken lagom medryckande och musikerna roliga. Vi pratade med locals i pausen och tog såklart en drink på Dick’s efteråt. Bra kväll.
