Resans bästa mex

KarinReserapport

Lördag 13/7

Det här är nog dagen vi missat allra flest ”must-sees”. Vi åkte aldrig in i Downtown L.A, vi gjorde aldrig Beverly Hills, Hollywood, Rodeo Drive eller Bel Air. Och inget av det där andra vi hört att man borde göra i Los Angeles. Kanske en annan gång. Vi siktar på att lägga mer tid norrut istället.

Vi valde dock att göra ett stopp vid den berömda Venice Beach där Arnold Schwarzenegger regerade utomhusgymmet på 70-talet och på vars basketplaner flera NBA-stjärnor odlats. Den flera kilometer långa strandpromenaden är ett enda stort virrvarr av matställen, turistaffärer, junkies, gamla gubbar som går på glas, fota-dig-med-rymdvarelser-i-plast-i-naturlig-stolek-bås, gatumusikanter, gatukonstnärer, hennamålningar, medicinsk marijunabehandlingar och alla de människor man inte trodde fanns. Här skulle man nog med andra ord kunna sitta på en bänk en hel dag och bara titta, och inte ha tråkigt en stund. Själva stranden var gigantisk och riktigt fin.

Dagens andra stopp blev i Santa Barbara. Här blev det strandhäng och middag på La Super Rica Taqueria som vi fått tips av från Johan Nilsson och Calle Strand, som sägs ha åkt en omväg på 40 mil för att kunna äta en andra gång på denna spartanska men åh så charmiga restaurang. Och det var gott. Väldigt gott. Helt klart bästa mexmaten på den här resan!

Sov gjorde vi på ett mycket opersonligt motell i Lompoc.

Life’s a beach!

JonteReserapport

* OBS! Det verkar som att bildgallerierna jävlas med oss. Om du klickar på bilder i galleriet från Los Angeles, så visas bilden längre upp på sidan. Så scrolla upp utifall det inte händer nåt när du klickar på bilden *

 

Hur man vet att man är i Kalifornien? Man har sand i skrevet, sjögräs i badkläderna, sol i ansiktet och man är jävligt glad för all of the above. Det är så man vet.

I morse tog vi vårt pick och pack och lämnade San Diego. Dock inte för gott känns det som. Mersmak helt klart.

Gårdagen spenderade vi framförallt i La Jolla, ett strandparadis strax utanför San Diego. Under kvällen kunde vi vinka till Mexico då vi besökte en av USA:s största outlet-områden som ligger precis vid den mexikanska gränsen. Jonte storhandlade föga oväntat skor och skjortor. Middag? Takeout från Wendys såklart…

Så åkte vi då vidare i morse längs Highway 1 utmed Kaliforniens kust. Faktiskt sagolikt charmigt. Vägen kantas av små bubblande och färgglada orter längs det mäktiga havet och det är inte utan att det är nära till vanföreställningarna, att man börjar tro att man är en surfer-dude som endast behöver sin bräda och ett par schyssta Billabongshorts för att trivas med livet.

Dagens längsta stopp blev på ”Main beach” i Laguna Beach, Orange County. Det blev mer solande än badande den här gången då vågorna var enorma (i alla fall med svenska ögon) och gul varningsflagg vajade.

I natt sover vi i Huntington Beach som ligger ytterligare norrut, nära Los Angeles. Stranden här är milslång och bedårande. Vi tog en kvällpromenad längs vattnet och ut på den gamla träpiren. En av dagens höjdpunkter var att dansa till klassisk amerikansk 50-tals jazz från högtalarna som hörde till den gammaldags dinern längst ut på piren.

Nu laddar vi för morgondagen som kommer att innehålla en hel del beach-hoppning. Först ut Venice Beach och Santa Monica. Sen siktar vi mot Malibu och Santa Barbara.

San Diego, 2013-07-11

Los Angeles, 2013-07-12

Havet!

KarinReserapport

1 vecka har gått. Vi har åkt igenom 5 stater, upplevt en temperatur på 7 grader, och på 47 grader (största temperaturskillnaden upplevd under samma dag var 33 grader, från 7 grader på morgonen i Rocky Mountains till 40 grader på kvällen i Moab). Vi har tillryggalagt omkring 220 mil och sammanlagt suttit i bilen ca 30 timmar.

Och nu har vi nått till havet. Havet!

Vi är i San Diego och kan njuta av Stilla havets vågor. Det känns så oerhört skönt efter flera dagar med hetta och öken.

Staden är USAs åttonde största, Kaliforniens andra största efter L.A. Men det råder ett lugn ändå. Det är en skön och avslappnad stämning. Några obligatoriska skyskrapor ser vi förvisso, men större delen av downtown består av charmiga mysiga kvarter med färgglada och personliga hus.
Vi strosar i affärer och vintage-butiker, fikar och går till barberaren (ja, en av oss i alla fall). Vi badar vid Mission Beach och fortsätter till Ocean Beach där vi äter på ett av stans bästa fish-tacosställen, South Beach Bar & Grill, yummy yummy!.

Vi bokar in oss ytterligare en natt på vårt motel ”Vagabond Inn”, vi bara måste ha mer av San Diego.

Route 666?

KarinReserapport

Ja alltså, man börjar ju undra. När temperaturen kryper uppåt 50 grader, inga tecken på civilisation (förutom den håliga väg man färdas på) har synts till på x antal mil och täckningen på mobilen sedan länge försvunnit.
Då börjar man undra, över de många människor som färdats på den här vägen i hopp om att nå Kalifornien, och utan att göra det med vare sig AC, bil eller vatten på plastflaska med etikett. Vilket hellhole det måste varit. Nu har vi AC, bil och vatten i flaska med etikett, så vi kan njuta rätt bra av resan ändå. Och de få gånger vi går utanför bilen blir värmen mest som ett skämt. Som om någon osynlig kraft blåste på mänskligheten med hårblås.

Vi lämnar Las Vegas och det är en stor lättnad. Vi passerar mil av öken innan det blir grönare och vi möts av Kaliforniens kullar. Delar av sträckan går längs den klassiska Route 66 (alltså originalsträckningen).

Vägen mellan Las Vegas och San Diego är också den overklig, men på ett annat sätt än tidigare. Omgivningen har tidigare varit så storslagen att den känts utomjordisk. Nu är omgivningen mer jordlik men ändå svår att ta in. Det är så oerhört långt ifrån Sverige och det vi känner igen. Husen, vägarna, skyltarna, växterna, allt är så oerhört annorlunda. Och den gnagande frågan är, hur kan nån bo här? Vad gör dom? Hur står de ut med den brutala värmen utan att ha en sjö, en flod eller ett hav att bada i?

Mellan milen av ödemark dyker det upp små, små samhällen. Vissa sträckor bor det folk i små rangliga hus mitt ute i ingenting. Verkligen ingenting. Vi passerar samhällen med nedlagda restauranger, skolor och övergivna hus som vittnar om en annan tid. Det är spöklikt och nästan lite obehagligt.

Vi stannar i ”Twentynine Palms”, en stad i San Bernardino County, Kalifornien. Där äter vi mexikansk mat och pratar med locals som kommer fram till vårt bord och frågar om vi behöver hjälp att hitta, då vi avslöjat oss enkelt med den stora karta vi brett ut över bordet i väntan på maten.

Framåt kvällen når vi San Diego. Vi känner havslukten och njuter av att stiga ut ur bilen till en temperatur på 25 grader – det är nästan så vi fryser…

Las Vegas – vi ses aldrig igen

KarinReserapport

”Striptease! Couples night! Help us support single mothers get through college! Striptease! Couples night!”

Vi hör detta utrop från en av de många inkastare som står längs Las Vegas huvudgata, ”The Strip”. En promenad längs denna boulevard och man har upptäckt alla möjliga sätt att få komma nära lättklädda, eller nakna, tjejer.

Las Vegas lever upp till varenda fördom. Det är smaklöst överdådigt, stort, hetsigt och själlöst. Allt blinkar, allt låter. Och det låter högt. Överallt. Om allt. Och så luktar det så konstigt inomhus, överallt, nån slags sötsliskig vaniljdoft från nån wonderbaum gone bezurk. Troligtvis ska detta försöka täcka över röklukten, då det är tillåtet att röka i alla casinos.

Nu får ni inte missförstå, vi är glada att vi åkte hit. Faktiskt. Nu har vi sett det, nu har vi upplevt Sin City. Och gu så glada vi är över att vi lämnar stan imorrn och aldrig kommer att komma hit igen.

Häftigt idag har varit att uppleva 45 graders värme. En ganska bisarr känsla på något vis. Och nog tappade vi andan några gånger när vi gick och såg ”Mystère”, en show med Cirque de soleil som levererar akrobatik på overklig nivå.

Dagens höjdpunkt får dock ändå sägas vara resan hit. Ungefär 8 timmar tog det från Moab till Las Vegas. Men aldrig blev det tråkigt, naturen och speciellt skiftningarna i den fortsätter att fascinera och imponera. Delar av resan kändes nästan utomjordiska, som om vi befann oss på en annan planet. Det blev ett stopp på vägen, i Beaver, för att äta South Western Burgers på Arshels café.

En bra sak med Las Vegas är att det är billigt att bo bra, de räknar ju med att man gör av med pengarna i casinot. Så nu ska vi njuta av vad som nog kommer att vara det lyxigaste boendet på den här resan. Och imorrn säger vi tack och adjö till Las Vegas för vidare färd mot San Diego!